Vad ger det mig som idrottare att vara tränare? – Henna Viljanen

I det 15:e avsnittet av Idrottarna berättar är det dags för Kyrkslätt Skytteförenings Henna Viljanen att berätta om sina upplevelser att samtidigt fungera som tränare och topp-idrottare.

Viljanen har pratat om två andra ämnen tidigare i Idrottarna berättar, fysträning och mental träning. De inläggen hittar man här. I Viljanens sista inlägg för året ger den mångfalldige mästerskapsmedaljören värdefull insyn i vad för positiva effekter det kan ha på ens egens idrottande om man tränar andra idrottare vid sidan om sin egna satsning.

Nedan kan man läsa om Viljanens tankar. Först kommer den översatta svenska versionen och till följande orginalversionen som är på finska.

I följande avsnitt av Idrottarna berättar kommer Sibbo Skyttegilles Mopsi Veromaa att berätta om hennes vardag och hur hon bygger upp den.

Vad ger det mig som idrottare att vara tränare?

Jag har lärt mig mycket under min hittills 18 år långa skyttekarriär, och under de senaste åren har jag tränat både mig själv och andra idrottare. Att vara tränare har gett mig ett nytt perspektiv även på mitt eget idrottande.

Jag har alltid tyckt om att hjälpa andra och dela med mig av min kunskap om det kan vara till nytta för någon annan. Det hela började egentligen med att jag bollade olika tankar och observationer med mina träningskompisar. När jag märkte att mina idéer faktiskt var till nytta för andra kändes det väldigt givande.

Under de senaste åren har jag bland annat fått arbeta som tränare för Åbo regions idrottsakademi och som hjälptränare på SFS-träningsläger. I våras tog jag också nästa steg på min tränarresa: jag gick ISSF Academys tränarkurs (D-kursen) och grundade mitt eget träningsföretag TrainingLab. Just nu har vi fyra personliga adepter, och vi har arrangerat träningsläger och enskilda träningsdagar för tiotals idrottare.

Men vad har jag för nytta av att vara tränare som idrottare?

Jag lär mig att se saker från olika perspektiv. Som tränare räcker det inte med att bara lägga märke till att någonting ser annorlunda ut i idrottarens ställning. Man måste fundera på vad det beror på, hur olika faktorer påverkar varandra och på vilket sätt man kan börja lösa utmaningen.

Min egen förståelse fördjupas. När jag försöker förklara saker för någon annan så tydligt som möjligt måste jag själv tänka efter varför något fungerar och hur det kan genomföras i praktiken.

Jag lär mig att ifrågasätta och söka lösningar. Att träna uppmuntrar till att tänka utanför ramarna. Det finns inte en enda rätt lösning för alla situationer, och ibland kan funderingar kring en annan idrottares utmaning ge insikter även för mitt eget idrottande.

Att vara tränare handlar alltså inte bara om att hjälpa andra för mig, utan också om kontinuerligt lärande och utveckling – både som tränare och som idrottare. Att stötta någon annans utveckling kan i bästa fall hjälpa mig att se helt nya saker även i mitt eget idrottande.

Mitä hyötyä mulle on siitä, että valmennan urheilijana?

Olen oppinut paljon minun tähänastisen 18 vuoden ampumauran aikana, ja viime vuosina olen valmentanut sekä itseäni että myös muita urheilijoita. Valmentaminen on kuitenkin tuonut uuden näkökulman myös omaan urheilemiseen. 

Olen aina tykännyt auttaa muita ja jakaa omaa osaamistani, jos siitä voisi olla hyötyä jollekin toiselle. Valmentaminen lähti aluksi liikkeelle ihan siitä, että pallottelin treenikavereiden kanssa erilaisia ajatuksia ja havaintoja. Kun huomasin, että minun ajatuksista oli oikeasti apua toiselle, se tuntui tosi palkitsevalta. 

Viime vuosina olen päässyt toimimaan muun muassa Turun seudun urheiluakatemiavalmentajana  ja apuvalmentajana SFS leireillä. Tänä keväänä otin myös seuraavia askelia omalla valmentaja polulla, kouluttauduin ISSF Academyn valmentaja D-kurssilla ja keväällä perustin oman valmennusyrityksen TrainingLabin. Tällä hetkellä meillä on 4 henkilökohtaista valmennettavaa, ollaan pidetty valmennusleirejä ja yksittäisiä treenipäiviä kymmenille urheilijoille. 

Mutta mitä hyötyä valmentamisesta on minulle urheilijana?

Opin katsomaan asioita eri näkökulmista. Valmentajana ei riitä, että huomaa urheilijan asennossa jotain erilaista. Pitää pohtia, mistä se johtuu, miten eri asiat vaikuttavat toisiinsa ja millä tavalla haastetta voisi lähteä ratkaisemaan.

Oma ymmärrys syvenee. Kun yritän selittää asioita toiselle mahdollisimman selkeästi, joudun myös itse miettimään, miksi jokin asia toimii ja miten sen voisi toteuttaa käytännössä.

Opin kyseenalaistamaan ja etsimään ratkaisuja. Valmentaminen kannustaa ajattelemaan boksin ulkopuolelta. Kaikkiin tilanteisiin ei ole yhtä oikeaa ratkaisua, ja joskus toisen urheilijan haasteen pohtiminen voi antaa oivalluksia myös omaan tekemiseen.

Valmentaminen ei siis ole minulle vain muiden auttamista, vaan myös jatkuvaa oppimista ja kehittymistä valmentajana kuin myös urheilijana. Toisen kehittymisen tukeminen voi parhaimmillaan auttaa myös minua näkemään omassa tekemisessäni jotain uutta.

Kategorier:
Allmänt